torsdag 25 november 2010

Förtäckt beroende - proteinbars


Nu är det drygt en månad sedan jag lade av med dem. Proteinbars. De har haft en kort men ack så intensiv tillvaro i mitt liv. Jag började på rekommendation i juni, inför ett stort projektgenomförande med lite sömn, dålig tillgång till bra mat, mycket stress och intensiva dagar helt enkelt. "Istället för godis och snabbmat, när man inte hinner gå i våg för att äta". Det var en fin tanke. Men det utvecklades till ett låg/högdosberoende som jag varit slav under i ca 6 månader. Min favorit är Naturdiets variant "Mealbar" med nougat. GALET gott. Så till den grad att det inte räckte med en eller två.

Det går bra utan, faktiskt förvånansvärt bra. Jag bestämde mig en dag, och sedan dess har det fungerat. Jag tycker att det är lite pinsamt att jag lyckades manipulera mig själv och min omgivning att det var ok. att choklad, nougat och vad-det-nu-är-i-som-går-under-protein skulle vara helt ok. Det är det inte. Tvärt om triggade det min beroendeperson och det var tuffare med andra livsmedel.

Livet utan proteinbars är lite som livet utan mörk choklad eller bröd. Innan beslutet är fattat och vanan bruten, känns det som en stor förlust. Men när jag lever i det nya beslutet går det bra, och det finns så mycket annat som jag kan äta.

söndag 7 november 2010

Aldrig ensam


Min beroendehjärna behöver träning, precis som vilken annan del av kroppen som helst. För att jag ska kunna hantera mitt beroende behöver jag relevanta verktyg att träna med, varje dag. Att fysisk kondition är färskvara som behöver underhållas håller de flesta med om, samma sak är det med hjärnans kondition. Jag måste hela tiden jobba med den så att jag håller mina perspektiv rena och muskelminnet i hjärnans kopplingar uppdaterade.
Verktygen är flera, och idag tänker jag särskikt på vikten av gemenskap med andra som har samma beroendeproblematik som jag. I flera år trodde jag att jag var ensam. Det fanns ingen i min omgivning som förstod på djupet. Flera nickade igenkännande när jag berättade om min allergi/överkänslighet mot socker, men när jag mer ingående beskrev hur jag betedde mig med mat och sötsaker förbyttes ofta jakandet till rynkade pannor och "var det verkligen så illa?"-frågor. Först i somras träffade jag andra som jag inte chockade genom att berätta om mina beteenden, andra som var som jag, och som betedde sig som jag.
Idag har jag ett aktivt verktyg i att i princip dagligen ringa någon i nätverket av matmissbrukare. Det håller mina perspektiv rena och påminner mig om att jag inte är ensam. Det påminner mig om att det finns andra som klarar av att leva med sjukdomen, abstinent (alltså utan den mat som triggar beroendet). Det påminner mig om att jag också har alla förutsättningar att fortsätta göra det.