fredag 21 januari 2011

Acklimatiseringen igång


Dag två i Indien snart till ända (klockan är 21.05 här nu). Det har varit en lugn, skön, lat dag vid poolen. Vi vill inte gå ut för hårt i solen som bleka nordbor. Jag är överväldigad av intryck - det är verkligen ett speciellt land. Maten är väldigt, väldigt god. Och det finns mycket för mig att välja, trots begränsningar gällande kolhydrater. Ikväll åt vi en "zizzle beef", vältillagad biff med god sås som kom in ångandes tillsammans med varma grönsaker på en het platta. Förrätten bestod av enkla champinjoner och vitlök - mycket gott. Det är trevligt här, intensivt (fast långt ifrån storstädernas intensitet, om jag förstår alla guideböcker rätt) och färgstarkt.

Jag tar verkligen en dag i taget, men så här långt känns det oerhört tryggt med matplanen, vågen och att det finns så mycket bra mat att välja på. Maten är inte det stora i resan, som jag känner att det brukar vara, upplevelsen och alla intrycken, perspektivet på min egen tillvaro, har för tillfället ett mycket starkare påverkan på mig. Förhoppningsvis fortsätter det så. Det är egentligen bara när det serveras mycket mer av en rätt än vad jag ska äta, som det blir lite jobbigt. Utan vågen vet jag med säkerhet att jag skulle ha rensat tallriken, och även ätit upp det som min man eventuellt inte åt upp. Nu ser jag den stora skillnaden, och det är både en lättnad och en häftig upplevelse. Varje dag, mot tillfrisknande.

PS. Bilden visar en vacker gammal kvinna på gatan utanför hotellet.

4 kommentarer:

Smith sa...

Du skriver att det både är en lättnad och en häftig upplevelse att se den stora skillnaden då du jämför de serverade portionerna och det du bör äta. Själv kan jag känna sorg över att jag inte kan äta som tidigare, en saknad av att inte bara ge mig hän åt ätandet. Är sorgen något du känner igen att du har gått igenom?

Gunilla Sahlin sa...

SMITH - absolut, jag känner igen det. Som jag skriver så tycker jag att det är jobbigt att inte få äta upp allt, att inte få länsa tallriken. Men samtidigt förstår jag att det är ett sjukt beteende, och något som inte leder mig framåt, det leder mig neråt, ner i dyn av sjukdom om jag skulle ge mig hän. Sorgeperioden upplever jag som övergående, och för mig är det inte alls lika jobbigt längre som det var i början. Kramar G

Smith sa...

Tack för ditt svar! Det känns något litet lättare för mig idag, men inte tryggt på något sätt. Att du har kommit längre inger mig hopp om att jag också ska kunna... kram

Gunilla Sahlin sa...

SMITH - hejar på dig. Kram G