lördag 8 januari 2011

Gamla minnen


De senaste dagarna har jag rensat och slängt, lagt i ordning och sorterat. Jag hittade ett album med gamla bilder på mig, från åren när jag var helt utagerande i min beroendesjukdom. Det finns inte så många bilder från den tiden. Jag, liksom många andra i samma situation, var väldigt duktig på att undvika kameran. Jag ville inte bli förevigad. Inte dokumenterad i det tillstånd jag var i. Det var ju bara en tidsfråga innan jag gått ner alla de där kilona och var nöjd med mig själv igen. Den tidsfrågan höll visst i sig i flera år. När jag tittar på de gamla bilderna kommer minnena som ett pärlband. Scenarios, situationer, kedjor av händelser kring mat och sötsaker. Jag var en mästare på att gömma. Jag åt när ingen annan såg. Jag hade lager av sötsaker och godis lite överallt, jag såg till att jag aldrig skulle behöva vara utan. Jag gick utan att blinka till Pressbyrån som låg några minuter från min lägenhet för åttonde gången och köpte en Daimstrut och Maltesers, eller Centerrulle och Twix. Vad det nu var som vad överst på listan över "jag-måste-ha" den dagen. Kassörskan måste ha blivit konfunderad. Lika trevlig sjunde och åttonde gången som första och andra. Men om det fanns en gnutta sympati eller medömkan i hennes ögon så noterade jag inte det. Jag såg henne aldrig i ögonen.

Jag åt mest när jag var ensam, när ingen annan såg på. Men skammen var alltid där. Hånfull, skrattade mig rakt upp i ansiktet. Jag skämdes som en hund. Jag kunde aldrig spara till sen. Fanns det något sött hemma, åt jag till det var slut. Det innebar att jag var tvungen att fylla på mina lager dagligen. Alltid något hemma, alltid något i handväskan, i jackfickan, i träningspåsen (så motsägelsefullt). Jag kunde stjäla när jag var hemma hos bekanta. Om jag för ett ögonblick var själv i köket. Jag nöjde mig inte med det som stod framme på bordet, som de bjöd på. Jag kunde snabbt öppna skafferiet och sno åt mig en kaka eller vad jag kunde nå. Vilka risker jag tog. Mig veterligen blev jag aldrig påkommen. Men skammen visste om det, och hånade mig för det.

Nu har det gått ett antal år. Jag lade om kosten 2004/2005. Jag förstod att jag har en beroendesjukdom jag inte kan ignorera 2007. Förra året fick jag behandling på riktigt för första gången. 2011 är året då mitt tillfrisknande ska komma ännu längre och jag ska lägga mer tid på att engagera mig i beroendefrågor på allvar. Jag ser verkligen fram emot det, och att dela detta tillsammans med dig.

7 kommentarer:

Slottets lilla värld sa...

Länkar från min fb - så fler kan få se att det FINNS. Stora Sockermonstret! Och att det går att bemästra det - om man inser att det finns och är villig att ta upp kampen! Hejja dig! Så duktig!
kram

Gunilla Sahlin sa...

Tack SLOTTSFRUN för din pepp, det betyder mycket. Kramar G

Magdalena sa...

Otroligt vad du gått igenom. Men nu är du på bättringsvägen och tapper som hjälper andra! TACK!

Smith sa...

Jag är så tacksam att jag hittade till din blogg (via Desiré, tror jag) i december. Du verkar vara så klok och generös, både när det gäller dig själv och i din omtanke om andra. Att du dessutom har insikt i detta om beroendesjukdom/allergi och processen att tillfriskna gör att jag mer än gärna tar del av dina reflektioner och erfarenheter. Jag ser också fram emot fortsättningen av 2011. Det känns som om det kan bli ett bra år. Jag tänker hänga kvar här på bloggen och följa din utveckling, och jag hoppas att jag själv kan utvecklas och komma en bit till på vägen.

Gunilla Sahlin sa...

MAGDALENA - tack för ditt inlägg!
SMITH - tack för dina fina ord. Härligt att du är med här, ser fram emot att dela 2011 med dig. Kramar till båda. G

Janicke sa...

Oj vad du har kämpat - och kämpar. Strongt!
Lycka till i fortsättningen.

Gunilla Sahlin sa...

JANICKE - varmt tack för ditt fina inlägg.