onsdag 12 januari 2011

När det känns som att ingen förstår


Gårdagens andra inlägg handlade om de tre indelningar som går att göra på befolkningen. 1. Normalt bruk, 2. Skadligt bruk, 3. Beroende.

Jag vet att vi är många som möter helt oförstående människor när vi försöker berätta hur vi har det och hur vårt förhållande till mat och/eller socker (eller någon annan drog för den delen) ser ut. Jag håller med SMITH som kommenterade att många av de som tillhör första gruppen (normalt bruk) inte alls kan förstå hur mat/socker kan vara så besvärligt för oss.
De som tillhör grupp två kan ana hur vi har det, men inte fullt ut, eftersom de kan behärska sig, och det kan inte vi som tillhör grupp tre.

Hur gör man? Går det att enkelt förklara för någon hur vår sjukdom ser ut, varför den finns, och hur den påverkar oss? Jag ska i alla fall göra ett försök i att sammanfatta så mycket det går. Kom ihåg att sjukdomen ser olika ut för oss alla individuellt. Exempelvis triggar vi på ibland helt olika saker. Men det finns några minsta gemensamma nämnare, som går att kommunicera.
Men viktigast av allt - svara inte på frågor som ingen ställt. Tryck inte upp information i ansiktet på någon bara för att du vill att de ska förstå. Finns det inte ett genuint intresse från deras sida att lyssna - kommer ditt budskap att falla platt till marken. Du kastar pärlor för svin och du kommer att må dåligt efteråt. Ta dialogen enbart med människor som verkligen är intresserade och som frågar dig efter mer information.

BEROENDE - EN SJUKDOM FLERA UTLOPP
Läs inlägget om detta här. Jag brukar alltid börja med att jämföra med alkohol, eftersom jag upplever att det är något som de flesta kan relatera till. Jag brukar säga "du kan inte säga till en alkoholist - ta en whisky i veckan, eller du kan väl smaka lite bara. Du kan inte säga till mig - ta bara en kaka, du kan väl smaka i alla fall". Det brukar den jag pratar med förstå.

MIN KROPP UPPLEVER MIN DROG SOM ETT PRIMÄRT BEHOV
Läs inlägget om att beroendecentrum sitter i reptilhjärnan här. Jag brukar beskriva att vår hjärna består av tre delar, precis som det står i inlägget. Jag brukar ta exemplet med tigern som de också förstår.

BIOLOGISKT ELLER SOCIALT
Ofta brukar den jag pratar med fråga hur sjukdomen uppkommer. Jag berättar då att jag håller med de som anser att det finns både biologiska och sociala förtecken för sjukdomen. Läs mer om detta via inlägget här.

EN KRONISK, PROGREDIERANDE SJUKDOM
Ibland kommer frågan upp, när blir du frisk? Då berättar jag att sjukdomen är kronisk och jag måste leva med den. Att bli frisk skulle innebära ett mirakel. Den är dessutom progredierande, alltså den fortsätter leva sitt eget liv även när jag är abstinent. Nästa gång jag trillar dit är avgrunden djupare än den var innan. Läs mer om detta här.

Kanske är personen du pratar med någon som faktiskt har beroendeproblem själv. Vi kan lätt lockas att försöka börja hjälpa personen till abstinens och ge tusen tips om nästa steg. Gör inte det. Förstå mig rätt, det är klart att personen ska få verktyg, men du kan aldrig bota någon annan. Du kan aldrig upplysa någon annan genom att ex köpa en bok om beroende och ge i present. Personen måste själv ta stegen. Om personen vill forska mer själv, tipsa om exempelvis Bitten Jonssons "Sockerbomben" som är en jättebra start. Men personen måste ta stegen själv, du kan aldrig bära någon till tillfrisknande, det krävs egen energi, egna beslut och egen övertygelse. Lycka till.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, vad bra du beskriver det. Jag tror jag tillhör gruppen 2. Jag brukar tänka på allergi. Min syster har allergi och hon kan inte vara nära hästar - då blir hon sjuk. Visst finns det folk som inte fattar det heller. Själv tror jag mer att jag är "överkänslig" det vill säga om jag får för mycket socker, glass mm så reagerar kroppen på olika sätt. Men jag är inte "allergisk". Och det brukar folk kunna fatta - att vissa klarar inte av pollen medan andra inte ens märker att det är vår och pollensäsong. Det är inte riktigt lika laddat med allergi som med alkoholism heller...

Läser din blogg varje dag! Kram och tack för ett bra upplysningsarbete! Jag lär mig nya saker hela tiden!

S

Smith sa...

Du är så klok och pedagogisk :-) Jag tror att du har rätt i att man inte kan hjälpa någon genom att berätta allt man vet - om inte personen själv har ställt frågan och en dialog uppstår. Kram

Gunilla Sahlin sa...

S - tack för ditt inlägg. Du beskriver det på ett bra sätt.
SMITH - tack för din kommentar, det värmer. Kramar till er båda.

Nelliesmamma sa...

Jag förstår vad du menar och jag har oxå känt mig lite frustrerad när folk inte fattar vad jag försöker säga till dem. Hur svårt kan det va?

Men sen tog jag ett kliv framåt och helt plötsligt insåg jag att det viktigaste är att JAG fattar, att JAG aldrig försöker slingra mej och att JAG vet vad JAG vill.

Nu känns det bättre. Jag känner mej starkare, fattar du hur jag menar om jag känner mej starkare på insidan? Alltså varenda muskeltråd kan förnimmas och de känns STARKARE för jag har vunnit en dag TILL. JAG VANN.

Jag VILLE inte äta socker och om tanken ens försökte poppa upp så åkte LARMJÄRNRIDÅN ner BOOOOM stängt!

Gunilla Sahlin sa...

NELLIES MAMMA - tack för ditt inlägg. Alla verktyg är bra.

Smith sa...

Nellies mamma - Jag tänker att din upplevelse av att du känner dig starkare för varje dag, att du kan förnimma varenda muskeltråd efter att ha avstått från sockret kanske är lite av samma som jag upplever att mitt liv är lite mer fyllt av LIV sedan jag har tagit bort sockret. Det är som om det finns mer utrymme för annat nu. Jag är lite mer inställd på att lyssna inåt mig själv, eller om det är så att jag nu har förmåga att lyssna mer. Är något fel i t.ex. en relation uppfattar jag det nu, istället för att gå och äta en chokladkaka. Inte för att jag har blivit en helt fantastisk och bättre människa helt plötsligt, så är det inte. Men det finns hopp om utveckling :-) Kram

Anonym sa...

Intressant. Jag tror att det här mer och mer kommer att erkännas som en beroendesjukdom. Men det heter "progredierande". /J, läkare

Gunilla Sahlin sa...

Tack J! Jag har ändrat nu. Jag håller med, och hoppas att du har rätt.

Anonym sa...

Hej såg programmet idag på 4 an mycket intressant... tyvärr tillhör jag dom värre å det är inte enkelt ska följa din blogg och hoppas på tips m.m

rebekahjson sa...

Kom förbi den här sidan, via en länk som en kompis postad i Facebook.

Intressant och välskriven artikel!

Som alkoholist [i tillfrisknande sedan 1993], måste jag erkänna att det känns jättesvårt att relatera till 'sockerberoende'. Man måste kanske ställa sig frågan vilka konsekvenser man får av sitt bruk/missbruk ... sociala? fysiska [i.e. övervikt, tänder], ekonomiska? osv.

En annan fråga, som jag personligen, tycker att man INTE ska fästa så stor vikt vid är "Varför?". Om man kommer fram till att det beror på "det och det", är det så lätt att slå sig till ro med att "ooohhh..jag hade så svår uppväxt att jag måste supa/shoppa/spela/äta godis för att bedöva mig!"

Huruvida det är medfött är väl egentligen ointressant ... frågan är väl mera HUR man ska kunna lägga av om man anser sig ha så svåra konsekvenser av sitt bruk/missbruk. Men man kan ju alltid leka med tanken på att ge socker till ett spädbarn (de gillar det), jämfört med att ge lite rödvin till samma spädbarn (de grinar illa och spottar ut det). Något att tänka på, kanske...?!

De sociala konsekvenserna på att äta socker vs. supa är inte riktigt jämförbara (om man inte blivit så tjock att man blir utstött på grund av det). Alkhohol är en socialt accepterad drog, men kan man inte hantera den så är det oacceptabelt. Att tacka nej till alkohol i Sverige tarvar alltid en förklaring -- "jag kör i kväll", är ganska vanligt, även om man ljuger. Säger Du att Du tackar nej för att Du är alkoholist (och dessutom är kvinna), uppstår genast en konstig, obekväm stämning.

Två, jätteviktiga synpunkter togs upp här: Tryck inte upp information i ansiktet på nå'n som är intresserad! OCH "man kan inte sluta åt någon annan". Det handlar om viljan som ska komma inifrån...

Gunilla Sahlin sa...

ANONYM - tack för din kommentar. Mitt bästa, livsviktiga tips är att du behöver behandling om du tillhör grupp 3 - beroende. Kontakta www.bittensaddiction.com eller www.valet.se. Hejar på dig!

REBEKAHJSON - tack för din kommentar. Den yttersta konsekvensen av sockerberoende är död. Det är en dödlig sjukdom med flera utlopp. Visst, du kan ta död på dig själv snabbare genom att överdosera heroin än socker, men följdsjukdomarna av sockerberoende är dödliga. Och risken för att jag som beroende byter utlopp till något som tar död på mig snabbare är hög om jag inte får vård.

Håller helt med om att "Varför" inte är fokus. För mig är fokus "Hur" precis som du säger. Hur ska jag välja att leva idag för att hantera min kroniska sjukdom. Vilka möjligheter har jag.

Gällande barn och stimuli så skulle vi bli chockade av att se en treåring kedjeröka, men vi ger samma treåring en godispåse på lördagen (och kanske oftare än så). Effekten på belöningscentrum är samma. Bara för att barnet tycker om godis bättre än alkohol betyder det inte att stimulit är något positivt. Jag tycker inte att det är ointressant huruvida det är medfött eller inte. I mitt fall, jag vet att jag har beroendesjuka i familj och släkt. Det hjälper mig att förstå samband, och ha en sundare relation till de aktivt beroendesjuka i min närhet. Sen att det går att framkalla beroendesjukdom oavsett hur fina genetiska förutsättningar du haft, genom ett för tungt exponerande som barn, tycker jag är en oerhört viktig information till framförallt föräldrar. Jag hoppas på skademärkningar på sockerprodukter precis som vi har på tobak och alkohol.

De sociala konsekvenserna i mitt perspektiv är definitivt jämförbara. Jag har fått märkliga kommentarer och sneda blickar när jag försökt säga att jag inte äter sötsaker. Människor har trugat "jag har ju bakat själv" "men du kan väl smaka på EN bara" osv. I början av min abstinens kände jag mi oerhört utstött pga min alternativa kosthållning. Idag har min omgivning vant sig och jag har blivit bättre på att inte lägga känslor i det.

Tack för din feedback!

Kram till er båda.

rebekahjson sa...

Hej och tack! :)
Betr. barn och stimuli så; Jaa, men socker är nog lättare att trilla dit på. Alkohol och nikotin är nog ändå smaker som är förvärvade.

Bortsett från det ... Du tar upp två viktiga punkter här: Ärftlighet och exponering. Jag själv har ganska tung, ärftlig belastning, men det fick jag inte reda på förrän jag var fyrtio och de inblandade var redan bortgångna. Hade jag vetat tidigare, hade jag haft en helt annan insikt, både på mig själv och de som var nära mig i min omgivning. Förståelsen hade blivit en helt annan.

Så här i efterhand, när jag tänker tillbaka på just exponeringen, så undrar jag förstås om inte just den delen spelade en stor roll i att det blev som det blev.

Måste erkänna, att det där med trugandet av sötsaker/bakverk är nå't som jag aldrig har tänkt på, men nu när jag läser så slår det mig att precis så är det ju! Och ännu mer så i äldre generationer. Där ser man, va' lite man tänker ibland :)

Kram!

Gunilla Sahlin sa...

REBEKAHJSON - tack för din kommentar. Jag tror exponeringen är av stor betydelse, absolut.
Kram G

Eva H sa...

Hej! Håller på att läsa "sockerbomben" som jag köpt till mig själv i julklapp :)
Den är så klockren, stämmer perfekt på mig så nu har jag något att brottas med framåt. Har även läst mycket du skrivit på internet, ska köpa din bok med. Kom gärna med fler tips och ideér hur man ska börja att sluta äta "socker". Kämpar dagligen med att inte stoppa i mig förmycket skräp och kämpar dagligen med att få bort 20 kilos övervikt. Eva 43 år

Gunilla Sahlin sa...

EVA - tack för ditt inlägg. Mitt bästa tips är en intensivkurs för sockerberoende personer hos Bitten. Hejar på dig!

Anonym sa...

Jag är en klar 3:a.

Anonym sa...

Hej, Jag är 28 år och kämpar varje/varannan (minst) dag med mitt extrema beroende. Varje kväll lovar jag mig själv att "från imorgon börjar jag mitt nya liv" och att jag aldrig mer ska äta godis eller mat som innehåller socker. Varje dag, de senaste 10 åren misslyckas jag. Det är något så obeskrivligt hemskt att leva så. Jag har noll kontroll över min kropp, hur mycket jag än koncentrerar mig på att "vinna kampen". Jag äter godis tills min mage nästan spricker, ligger på soffan och känns som att jag nästan dör... blir yr, svettas... lugnar ner mig och efter 2h kan jag upprepa hela situationen. Sen kan det hända att jag med ett par månaders mellanrum jag en "ren period". Jag är SUND, och jag mår fantastiskt. Jag är säker på att jag alltid ska vara sund. Och så faller jag dit igen. Den delen av mitt liv är ett helvete och ingen fattar (förutom min man) eller vill förstå (mamma är värst)att det är allvar för mig. Att sockret tar över mitt liv. //Ledsen :(

Gunilla Sahlin sa...

ANONYM - jag vet precis vad du menar. För min del kunde jag inte hantera det förrän jag fick professionell hjälp. Tipsar på Bitten Jonsson www.bittensaddiction.com. Heja dig!