lördag 29 januari 2011

Räddningen


Idag var vi på delfintur, och det var häftigt! Vi såg ca 40 delfiner, vilket var en härlig upplevelse. De låter väldigt speciellt när de andas, och de är oerhört vackra. Jag hade en föreställning av hoppande delfiner som jag skulle få mängder med fina bilder på, men verkligheten såg annorlunda ut idag. De syntes, de kom ganska nära båten och var nyfikna, men enbart två hoppade, och så på andra sidan båten så jag hann inte fånga det med kameran. Inte som på Kolmården precis. =) I paketet som vi köpt ingick "Goan BBQ" och det visade sig vara tonfisk, bakad potatis, två sorters friterade rätter, ris och champinjoner. Jag är så glad att jag säkrat upp med egen mat, jag hade inte fått ihop lunchen annars. Guiden tittade konstigt på mig när jag kom fram till matbordet och valde bort alla kolhydrater, och dessutom hade två tallrikar (en för att väga, en för att lägga mat på.) Men det gick bra, tack vare mitt eget kit. Jag påminns konstant om att jag alltid måste vara förberedd. Jag kan aldrig lita på onständigheter som jag inte kontrollerar när det kommer till mat och, "hoppas på det bästa". Jag gjorde det tidigare, ganska ofta. Det gav mig utrymme att äta saker som jag egentligen inte ska, eftersom "det finns ju inget annat". Den ursäkten duger inte för oss sockerberoende. Vi är inte offer under omständigheter, vi måste ta kommandot och planera vårt tillfrisknande, varje måltid, varje dag.

6 kommentarer:

Catherine sa...

jag som befinner mig precis i början av mitt nya abstinenta liv får styrka, samtidigt som jag blir ledsen, då jag inser hur otroligt medveten och på sin vakt man måste vara dagligen! Det gör ont, men alternativet gör ondare! Det inger hopp att följa dina framsteg, och inse att jag inte är den enda... Trevlig fortsatt semester!

Catherine sa...

en sak till... = ) det här med matplan... vart vänder man sig om man vill ha hjälp med en sån? tycker det verkar krångligt, men inser att det kan vara en stor hjälp! precis som din blogg!

Gunilla Sahlin sa...

CATHRINE - tack för din kommentar. Jag vet precis vad du menar. Stegen från sorgen som kommer över en när man inser läget, till befrielsen i att leva abstinent i programmet (vilket man nu väljer att följa för tillfrisknande) kommer för dig också. Det är inte ett lidande. Friheten är faktiskt påtaglig efter ett tag, trots gömda "minor" längst vägen. Mitt bästa tips gällande matplan är Marielle Hjälmedala som du når på marielle@valet.se. Hälsa från mig. Det är ett av mina i särklass viktigaste verktyg. Lycka till! Kram G

Smith sa...

"Vi är inte offer under omständigheter" skriver du. Och jag som känner mig precis som ett offer just nu. Ett offer som inte kan hantera vardagliga situationer, inte kan låta bli att äta för mycket, inte känner mig lugn och trygg när det gäller vad jag kommer att äta nästa vecka/imorgon/ikväll. Jag kan förstå poängen du har med att vi måste ligga steget före, ha planerat och tänkt. Men jag kan också bli så trött på det. Det känns som ett så stort ansvar (gnäller jag, och känner mig som ett offer)! Samtidigt som jag ju inser: vem ska ta det ansvaret om inte jag själv? Ibland har jag lyckats tänka på mat som om det vore medicin: något jag behöver för att hålla mig frisk och igång, inget som primärt är till för min njutning. Just nu känns den tanken ganska avlägsen. Och det känns ganska tungt. Hoppas du har det lättare där du befinner dig, kram!

Gunilla Sahlin sa...

SMITH - tack för din kommentar. Jag förstår verkligen vad du menar. Alternativet är ju så mycket värre. Att släppa kontrollen och låta din beroendesjukdom äga dig, kommer dra ner dig i avgrunden fullständigt och i slutändan döda dig. Beroendesjukdomen är en dödlig sjukdom, det måste vi komma ihåg. Och ju längre du kommer i ditt arbete med ditt tillfrisknande, desto bättre kommer det att gå. Kom ihåg stegen. FÅR INTE, KAN INTE, VILL INTE; BEHÖVER INTE. I början när vi kommer till insikt om beroendet känner vi och säger vi att vi inte får äta det och det. Efter ett tag känner vi att vi inte kan. Vidare kommer steget när vi uppriktigt inte vill. TIll slut kommer befrielsen genom att vi inte behöver äta det och det. Det är dit vi strävar. I den situation du befinner dig i nu är mitt tips att tänka igenom vilka verktyg du har, och fundera på om di ska addera/förändra något. Lycka till. Kram G

Smith sa...

Tack så mycket för ditt stöd och engagemang Gunilla! Du är en riktig pärla! Kram