måndag 10 januari 2011

Vågen - min bästa vän


Jag var SÅ skeptisk. Jag var helt övertygad om att det skulle innebära ett hinder, vara obekvämt och pinsamt. "Mitt problem är ju inte att jag överäter vanlig mat, det är sötsaker som är min drog. Jag behöver inte väga min mat" var mitt argument. Min handledare i tolvstegsprogrammet, flera av mina vänner som också är beroende, försökte peppa så gott det gick. Jag var obändlig. Det som tog skruv var när en av mina vänner sa att det kunde ju vara bra att jag visste hur det var, om jag skulle behöva ge det som råd/verktyg till någon annan beroende. Även om det inte är ett verktyg för mig, så kan det ju vara det för någon annan. Då är det ju bra att veta vad det innebär? Det lät vettigt. Kan jag hjälpa någon annan så gör jag det gärna. Och eftersom jag föreläser frekvent i projektledning och ledarskap, där jag lär ut att det tar minst två månader att förändra/lägga till en vana, så kunde jag ju inte vara sämre själv. Ok. Jag gick med på att testa en matplan inkl vägning i åtta veckor.

Nu har sju av dessa veckor gått. Verktygets inverkan på mitt beroendeliv går inte att överskatta. Det tog inte många timmar från det att jag vägde för första gången, till jag insåg att detta var ett verktyg för MIG. Jag har VISST haft problem med att överäta vanlig mat. Det berodde på att jag försökte döva mitt sug efter sötsaker med mat som jag faktiskt kunde äta. Jag åt alltid för stora portioner, för många portioner. Jag åt nästan utan undantag mer än min man både till lunch och middag. Han är både längre och tyngre än jag. Normalt skulle jag ju äta mindre än honom. Under dessa sju veckor så har jag fått tillbaka den normala hungerskänslan. Jag sa tidigare "jag är alltid hungrig, jag blir aldrig mätt". Jag upplevde det som att jag kände en konstant hunger som aldrig vek. Nu vet jag bättre. Det var sug jag kände, jag var alltid mätt eftersom jag alltid åt för mycket. Nu känner jag en normal hungerkänsla innan lunchen och innan middagen som jag inte känt på flera år. Jag minns inte när det var senast.

Om jag kan klara av att hantera verktyget "väga all mat" - så kan nog i princip vem som helst det. Jag reser mycket, jag frilansar och har flera uppdragsgivare = många olika kontor att utgå ifrån. Jag äter ofta lunch ute, har ofta lunchmöten. Behöver äta middag på restaurang nu och då. Jag flyger, åker tåg, buss, kör bil frekvent. Jag har nästan aldrig fasta tider. Vågen + planering = min framgång. Det finns inget sammanhang som är för fint eller för krångligt för mig att ta upp vågen och väga det jag ska äta. Nästa måndag ska vi på Grammisgalan, med middag på Operakällaren. Jag har anmält specialkost och noggrant berättat vad jag kan och inte kan äta. Det känns som att de tagit mig på allvar. Jag kommer ha med min svarta, tunna, snygga våg (bilden). Den kommer matcha min svarta känning.=)

Och nej, jag kommer inte att sluta väga min mat efter nästa vecka bara för att det gått åtta veckor. Jag kommer gladeligen fortsätta att använda mitt viktigaste verktyg så länge som det krävs.

5 kommentarer:

Smith sa...

Å, vad roligt med grammisgala! Kan du inte lova att vi får se en bild av dig festklädd i din svarta klänning, med eller utan våg:-)?

A sa...

Härligt att höra att det hjälp dig så mycket vännen! Verkligen! Det är toppen.

Jag vill dock varna dig lite så att du är medveten om det och kan tänka på det redan nu... Jag vägde noggrant min mat under lång tid vilket kändes väldigt bra precis som du beskriver, men det hela medförde att den dagen när jag inte hade med mig vågen, när jag hade glömt den, när den en dag gick sönder och batterierna tog slut så blev det katastrof. Jag hade helt och hållet vant mig med att siffrorna på vägen visade mängden, att jag kunde rätta mig efter dem och lita på dem vilket gav en enorm trygghet vid måltiderna. Det jag inte hade lärt mig, och som jag tycker du ska börja träna på redan nu, är att själv avgöra mängderna med ögonen för att inte vara beroende av de exakta siffrorna. Att du tex lär dig att ett normalt litet kycklingbröst väger 100g, 5 normalstora köttbullar väger x gram, köttbit som är 1cm tjock och ca 5cm i diameter väger x gram etc. Att du t.ex. själv håller för siffrorna på vågen när du ska lägga upp maten och då lägger upp den mängd du tror är den rätta för varje del för att sedan kolla om det stämmer. På så vis lär du dig själv att avgöra storleken på måltiderna och det ger dig också en enorm trygghet och lär dig lita på dig själv och dina ögon. För den dagen du står där utan våg, av någon anledning, och blir så osäker så kanske du tar mindre än den rätta mängden vilket ger följder och oavsett så gör det dig osäker och du kommer må dåligt resten av dagen för att du är rädd för att du tagit för lite/för mycket.

Förlåt om det blev rörigt men jag hoppas du förstår vad jag menade.. och jag talar av egen erfarenhet. Som sagt, det är fantastiskt att vågen hjälper dig och det är ett mycket bra verktyg men försök aktivt lära dig att vara din egen våg, försök att inte bli helt beroende av den.

Lycka till!

Stor kram!
/Anna

Gunilla Sahlin sa...

SMITH-ja, det ska bli riktigt kul. Det kanske kan bli en bild på maten.=)
ANNA-tack för ditt inlägg. Det är varierar för oss beroende. En del lär sig med tiden avgöra storleken på en lämplig måltid, andra behóver vågens hjälp konstant.
Det du tar upp är viktigt, att det finns livlinor om/när vågen är glömd eller inte fungerar. Många av oss har ett hjälpverktyg att ringa vår handledare, att ha en extravåg på jobbet, ta med extra batterier etc.
Kram till båda. G

A sa...

Absolut, det förstår jag också att det bara är en del som lär sig att avgöra storleken på måltiderna.. Det jag menade var just att man kan försöka lära sig att veta vad maten väger t.ex. som exemplet med köttbullar (de kan så klart vara hemmagjorda för att slippa tillsattser etc i halvfabrikat) så att man kan använda logiskt tänkande (kanske finns något bättre beskrivande ord iof) istället för att låta känslor (hunger/sug etc) styra. Likväl som det är du själv som lägger upp maten på vågen och ditt eget ansvar att lägga upp rätt antal gram så är det också ditt eget ansvar och upp till dig själv att lägga upp rätt antal köttbullar. Visst, en liten skillnad blir det alltid men är förhållandevis försumbar då det kan diffa åt båda hållen (tex köttbullen kan väga några få gram mer eller mindre).

Jag vet att jag själv, vid de tillfällen jag tyckte det var pinsamt att plocka fram vågen vid måltider, såg till att t.ex. ha vägt maten innan och lärt mig se hur mycket den väger. T.ex. vad gäller yoghurt så kollade jag vad en sked vägde, eller ofta använde jag decilitermått eller matskedsmått och kunde då styra vikten efter det. Samma sak gjorde jag med porslinet hemma, vägde upp 50g t.ex. soppa i en tallrik och lärde mig hur stor del av tallriken som vad fylld och inte.

Detta kanske inte är aktuellt dig/er ännu utan först i ett senare skede. Men det hela bygger ju på att man ska känna sig så säker på sig själv som möjligt och logiskt veta mängden utan att låta känslorna/sug styra eller kontrollera. När man lärt sig se och veta logiskt vad maten väger så är risken att "fuska" egentligen lika stor oavsett om man har vågen eller inte eftersom båda bygger på att man tar eget ansvar och kontrollerar sig själv.

Mycket är väldigt lika mellan olika sorters ätstörningar och då även sockerberoende, det märker jag verkligen efter att ha följt din blogg för jag känner igen mig i väldigt mycket. Visst finns det mycket som skiljer men ändå väldigt mycket som är likt vad gäller tankemönster etc. Det är många som anser att även anorexi och bulimi är en form av beroende. På ätstörningskliniken jag var inne på under lång tid använde man just vågar för att mäta upp maten både för anorektiker men äver för de med bulimi just för att det skulle vara rätt mänga och varken mer eller mindre, vi fick vänja oss med vågarna och successivt hela tiden försöka lära oss vad maten vägde och hur stor del man skulle ta av något.. Vi fick också äta med hjälp av en dator kopplad till en tallriksvåg för att lära oss känna normala hunger/mättnadskänslor och äta på en normal tid, datorskärmen visade en graf för normal hunger och mättnadskänsla under tiden för måltiden och så fick vi samtidigt pricka in vår egen hunger/mättnad under måltidens gång. Många lärde sig mycket på detta men visst, det är alltid individuellt.

I början var man bästa vän med vågen man vägde upp maten på och man ville aldrig sluta med den säkerheten. Men vartefter tiden gick o man kände att man klarade sig bättre och bättre blev den snarare ett tvång som man kände sig helt beroende av och aldrig ville vara utan.

kram
/A

Gunilla Sahlin sa...

Hej A, tack för ditt inlägg. Vi har alla olika vägar att hitta vår abstinens och vårt tillfrisknande. Det är intressant att ta del av dina tankar. Kram G