måndag 28 februari 2011

Hoppa hopprep


Jag har inte gjort det sedan jag var barn, faktiskt. Men efter tips från min personliga tränare är nu ett hopprep inköpt och jag har börjat testa. 15 minuter om dagen tyckte PT:n var en bra start och jag vet inte om det är jag som är brutalt otränad på just hopprep, eller om han tog i lite för att puscha mig, men jag pallar inte mer än drygt 5 minuter i ett sträck. Sen är ju tekniken inte helt enkel längre! Jag gör inte dubbelhopp utan ett hopp för varje "sväng". Jag har inte testat med pulsmätare än, men det känns i hela kroppen att det ger ett ordentligt flås. Bra hemmaträning! Jag har fått för mig att jag ska springa Trosa Stadslopp den 1 juli, och då gäller det ju att få igång konditionen på allvar.

Det är något som händer i kroppen när det blir ljusare ute. Jag tycker att det blir enklare att träna och vara aktiv. Självklart blir det det i takt med att det blir varmare, men det är fortfarande mest minusgrader hemma. Ljuset gör att det blir ok på något sätt. Att det fortfarande kan vara ljust när jag kommer hem från jobbet gör stor skillnad. Det är kanske motsägelsefullt men jag har alltid varit vårtrött. Ljuset borde pigga upp, och på ett sätt gör det det, men jag blir också ovanligt trött och får under en period större sömnbehov. Det brukar jämna ut sig fram i april/maj. Men det är häftigt att konstatera att jag sedan jag började äta lågkolhydratkost inte alls har samma svägningar på våren som tidigare. Vissa dagar är det tufft (fortfarande) att inte kunna "lösa" tröttheten med att äta sötsaker, vilket var rutin förut. Men vinsterna så långt är så många fler och jag vill aldrig, aldrig tillbaks.

söndag 27 februari 2011

På väg hem

Sitter och väntar på en färja, och tänker att det måste vara speciellt att bo så man måste åka färja för att komma till fastlandet. Jag antar att det är som allt annat, om man väl vänjer sig så är det inget man tänker särskilt mycket på. Och ute på Fotö/Hönö/Öckerö utanför Göteborg är det oerhärt vackert, även en grå februarisöndag som idag. Förr, när jag var aktiv i mitt beroende, var ensamma bilresor det bästa jag visste. Jag kunde frossa obehindrat utan att någon såg, och det fanns ofta gott om bensinstationer på vägen att bunkra upp. Jag kunde köpa två daimglassar, tre paket maltesers, donuts och kanelbullar och efter ett par mil var allt uppätet och jag var genast på jakt efter nästa bensinstation. När jag stod på stationen och skulle fylla på för fjärde eller sjätte gången snurrade det ordentligt i skallen och jag undrar så här i backspegeln om jag egentligen var lämpad att köra bil. Även om min berusning inte gick att mäta i promille, så var jag absolut påverkad på ett sätt som skulle kunna gå ut över mitt bilkörande. Jag trodde alltid när jag stod där i kön på Statoil eller OKQ8 att det jag köpte skulle räcka hela resan. Om det var en lång sträcka, kunde jag stanna upp till tio gånger. Det räckte bara så lång tid som det tog att äta upp allt i ett svep.

Nu när jag kör ser det annorlunda ut. Jag ser till att time:a körningarna så jag inte behöver äta i bilen. Om jag behöver stanna för lunch eller middag har jag kollat i förväg vart det passar, eller stannar på ett ställe där det finns goda valmöjligheter för mig att få ihop en måltid som jag kan äta.

lördag 26 februari 2011

Kvalitetstid med syskonbarnen


Är alldeles snart framme hos min syster och längtar efter att få krama om hela familjen. Jag har två bedårande syskonbarn som betyder väldigt mycket för mig. Det här kommer att bli en härlig helg! Jag glömde vågen hemma, så jag fick köpa en ny på vägen. Det är ju alltid bra med en extra i reserv...=) Jag läste en artikel i Aftonbladet idag om "Knarkets ansikten". Intressant projekt i USA som vill få ungdomar uppmärksamma på vad droger kan göra, och att det oftast börjar med "lättare" droger. Jag tänker mycket på beroende som grundsjukdom när jag läser artikeln. Utloppen handlar inte bara om narkotika. Har man en beroendehjärna så har man. Att i unga år exponera sin hjärna för droger oavsett slag öker riskerna kraftigt att få en beroendehjärna, om man inte hade det innan. Risken med artikeln i AB är att "vanliga" människor inte tar till sig budskapet, utan slår ifrån sig med att det är knarkare som artikeln handlar om, människor de inte känner igen. Sanningen är att liknande bildexperiment skulle kunna tas på beroendepersoner med andra utlopp, med antagligen liknande resultat.

fredag 25 februari 2011

När jag gömde och skämdes

När jag var aktiv i mitt beroende var jag expert på flera saker. Jag var skicklig på att lura min omgivning att tro att jag mådde bra när jag mådde skit. Alltid glad, med ett leende på läpparna och väldigt intresserad hur mina vänner hade det. Jag lyckades så bra med att övertyga andra att jag till sist själv trodde på det, i alla fall på ett ytligt plan. Jag orkade väldigt sällan, eller vågade för den delen, känna efter hur det var egentligen, Hur jag mådde på insidan. Men det låg ju där som en kall rand på ryggraden. Konstant rastlös, orolig, nervös, osäker.
Jag var expert på att lova mig själv dyrt och heligt "aldrig mer" när jag vaknat upp ur en sockerkoma och plockade tomma godispåsar och glasskartonger över hela lägenheten. När jag i ren panik dragit på mig träningskläderna och gått ut och försökt springa/jobba/gå/träna bort all energi som jag just tryckt i mig. Jag har aldrig varit bulimisk, jag har aldrig spytt upp maten jag just ätit (om jag inte åkt på en regelrätt matförgiftning) men däremot har jag testat det mesta utöver det för att bli av med det jag just stoppat i mig. När jag var aktiv som värst innehöll mina "måltider" enbart söktsaker och skräpmat. Godis, glass, hamburgare, pizza, bagels, donuts, maränger, egentligen allt som gick att fritera, och så vidare. Jag kunde äta saker som jag egentligen inte tyckte om, utan att rationellt kunna förklara varför. Det var som en inre kraft lyfte mig i nackskinnet och ställde mig framför närmsta kiosk eller café och sa "KÖP". Fanns det inget som jag egentligen gillade, var det som att en inre scanningsmaskin avgjorde vilken vara som skulle stilla suget bäst. Jag var expert på att förklara för mig själv att det inte alls var konstigt eller äckligt att plocka upp varor ur soporna under diskhon. Om jag haft ett klarsynt ögonblick och fått för mig att slänga det som var kvar av sötsaker för att jag inte skulle äta upp det, kunde jag fem minuter senare ha övertygat mig själv om att jag visst skulle äta. Jag gick direkt till sopkorgen och plockade upp allt igen. Skammen som jag kände efteråt, varje gång, var så mörk att jag än i dag kan komma ihåg hur den kändes när den överföll mig. "Du är äcklig, det här är pinsamt, har du ingen skam i kroppen, du är helt störd."

Jag trodde jag var ensam. Fram till intensivkursen för sockerberoende personer i somras hos Bitten Jonsson hade jag aldrig träffat någon som jag kunde prata med om hur jag betedde mig med mat, utan att få väldigt konstiga och oförstående blickar. Det började nästan alltid på samma sätt; jag berättade att jag är sockerberoende. "Det är jag med!" fick jag ofta som svar. När jag väl började gå in på hur min relation till sötsaker och skräpmat såg ut när jag var aktiv förändrades ALLTID ansiktsuttrycket hos den jag pratade med till att mer likna en chock. De hade ingen aning, och hade absolut inte samma erfarenheter som jag. Vi var inte lika längre, och jag skämdes igen. Men när jag kom i kontakt med andra, som jag kunde berätta om min innersta svärta för och som nickade instämmande tillbaks, då kände jag en frihet som är svår att beskriva. För mig som sockerberoende var gemenskapen med andra sockerberoende dörren som öppnades till tillfrisknande. Innan dess satt jag på händerna med gaffatejp för munnen och koncentrerade mig på att inte äta fel. Nu har jag börjat min vandring till frihet.

torsdag 24 februari 2011

Kylan förenar


Igår var det -22 grader när jag vaknade och -19,9 grader när jag väntade på bussen. Vi var fem personer i varierande åldrar som stod och hoppade, skakade och gjorde andra lustiga rörelsemönster för att försöka hålla lite värme. En äldre man med kryckor (som uppenbarligen gjorde så gott han kunde för att röra på sig) utbrast: "Det är i alla fall härligt att det är ljusare på morgonen nu!". Den tidigare ganska nedstämda, fokuserade stämningen i busskuren brast upp i leenden och alla höll med. Helt plötsligt började vi alla småprata med varandra och hade det riktigt trevligt en stund till bussen kom. Snacka om ice-breaker i dubbelbemärkelse. =)
Den äldre herren konstaterade något som vi alla var brutalt medvetna om; ingen hade undkommit kylan på kinder, lår och fötter, oavsett alldeles så mycket vinterkläder och fordrade skor. Men att han påvisade det vi alla tyst var rörande överens om förändrade hela atmosfären på en gång.

Det är ofta så. Det finns en tyst överenskommelse, något som vi inte pratar om. Vi vet alla att det är som det är, men vi kommenterar det inte. Det mest uppenbara döljs i tystnad. Barn förstår inte det här. Barn undrar förtvivlat varför mamma och pappa inte säger något. Varför ingen i närheten pratar om det som är uppenbart. Barn lär sig till slut de vuxnas sätt att "hantera" problemet; tystnad. Tystnad blir en klump i magen. Klumpen i magen växer. Om vi inte pratar om det finns det inte. Om det inte finns är finns det ju inget problem.
När något händer som är utanför ramarna, när mamma är så full att hon snubblar och välter ut något över det vackert dukade matbordet på släktmiddagen, eller när pappa sätter sig i bilen fast han är så där glansig på ögonen och de vuxna slätar över det hela, lär sig barnet att den instinktiva känslan det känner i magen är fel. "Hon är på det där sättet" kanske någon vågar sig på att säga, men aldrig "hon är alkoholist." I alla fall inte när någon hör.

Kylan förenar. Vi har en tyst överenskommelse om att "det där är inget vi pratar om". Och när barnet vuxit upp och själv ska fostra sina barn är tillvägagångssättet redan bestämt. Det bestämdes redan i tidigare generationer, när tystnadsregeln en gång infördes och började verka som en infekterad, kronisk böld i familjen, från generation till generation. Kylan förenar. Men det är nästan komiskt hur enkelt det är att bryta arvet från tidigare mödrar och fäder. Att våga ta bladet från munnen. Det svåra är att orka fortsätta. Att inte falla tillbaka till gamla mönster. Det kräver träning, kunskap, gemenskap med andra som gått samma väg. En inställning om att vi inte strävar efter fulländning, utan efter framsteg.
Jag känner igen det här. Just ja, det kan mycket väl liknas vid hanteringen av beroendesjukdomen.

onsdag 23 februari 2011

Jag lägger mitt eget pussel


Jag har ibland, i vissa situationer ofta, en benägenhet att tycka att jag vet vad som är bäst för en annan person. Jag kan utan att personen frågat komma med förbättringsförslag och tips på hur han eller hon kan förändra situationen eller ändra en vana för att nå bättre resultat. Nästan alltid handlar det om att jag lagt märke till att personen inte är helt nöjd med sin situation. Då rycker hjälp-Gunilla ut och kommer med en mängd lösningsförslag som skulle lösa problemet (tror jag själv i alla fall). I vissa lägen har personen uttryckt ett stort missnöje och jag tolkat det som en underton av "hjälp mig", och jag hjälper instinktivt. Jag var mer intensiv i den här typen av agerande tidigare, innan jag började arbeta med aktivt med mitt eget beroende, men det finns fortfarande en tydlig portion av detta i mitt liv. Jag ska lösa alla problem, jag curlar, dubbelkollar, säkerställer, sopar undan problem framför människor omkring mig om jag bara kan. Jag har förstått på senare tid att detta är effekter av medberoende (länken till wikipedia är bara ett skrap på ytan om vad medberoende är). Jag är inte bara en beroendeperson med eget beroende, jag har även ett medberoende som effekt av att ha levt i närheten av andra beroendepersoner och mental disfunktionalitet under min uppväxt. Jag behöver hantera mitt medberoende på samma sätt som jag behöver hantera mitt beroende.
I en fantastisk bok som heter "Tolv steg och Tolv traditioner" finns raden "Vi ska först och främst sträva efter att göra framsteg, inte försöka nå fulländning". Det hjälper mig att komma ihåg att det är framsteg som är målet. Jag kan inte och kommer aldrig att uppnå perfekt. Då är det inte heller någon idé att sträva dit, eftersom jag kommer att bli konstant besviken.
Jag kan inte heller lita på att någon annan ska gripa in och lösa alla mina problem, på samma sätt som jag försökt lösa andras. Jag måste ta ansvar för effekterna av min egen beroendesjukdom, både beroendet och medberoendet. Jag måste själv välja att aktivt leva i tillfrisknande och använda de verktyg jag har.
Jag kommer inte att kunna förstå allt på en gång, inte heller lära mig hur jag ska hantera varje situation, eller varför saker och ting är som de är. Jag lever i en pågående process och jag skulle inte klara av att ta in allt samtidigt. Det hänger ihop med att jag växer och min grund i tillfrisknande blir mer och mer stabil. Insikter är nästan alltid tuffa och utmanande. Jag måste lita på att de kommer i rätt ordning, när jag klarar av dem.

tisdag 22 februari 2011

Tolv steg - en livsstil

Jag har en verktygslåda som jag använder för att leva med min beroendesjukdom. Den fylls på och optimeras hela tiden, allt eftersom jag får tips och tankar från min omgivning, jag blir bättre på att använda dem och jag får större erfarenhet och insikt om hur sjukdomen påverkar mig. Jag blir bättre och bättre på att avgöra vilket verktyg som fungerar i olika uppkomna situationer. Ett av mina verktyg, som egentligen känns som mer än ett verktyg, är mitt löpande arbete i de tolv stegen.
Det finns ett antal olika självhjälpsgrupper som arbetar med de tolv stegen, utifrån vilket utlopp beroendesjukdomen har. AA (Anonyma Alkoholister) är antagligen den allmänt mest kända gruppen. Det är också den äldsta, som grundades redan 1935.
NA (Anonyma Narkomaner/Narcotics Anonymous), OA (Anonyma Överätare/Overeater Anonymous)), FAA (Anonyma Matmissbrukare/Food Addiction Anonymous), DA (Deptors Anonymous), SLAA (Anonyma sex- och kärleksberoende/Sex and Love Anonymous), AAA (All Addicts Anonymous), OLGA (Online Gamers Anonymous), SA (Shopaholic Anonymous), och säkert fler som jag glömt. (Kommentera gärna i så fall).
Det som förenar samtliga grupper är att de arbetar utifrån de tolv stegen. Beroende på vilket utlopp du har, justerar du orden så att de passar dig.
Dessa grupper samlar miljoner människor över hela jorden, varje vecka, och för vissa, varje dag. En uppskattning som gjordes 2007 har över 2 miljoner människor tillfrisknat genom AA.
"Min man har ju lite problem med alkoholen, men han är inte alkoholist." Maken, sonen, pappan, frun, svägerskan, dottern. En del har inga problem att uttrycka oro eller krasst konstatera att den nära kära personen har problem - men ordet alkoholist, eller narkoman, eller någonting kopplat till ordet "missbrukare" är så skamfullt att det är fullkomligt uteslutet. Jag tror att det beror helt på människors okunskap om beroendesjukdomen.
Det finns ett antal stödgrupper för anhöriga kopplat till ovanstående grupper, där anhöriga kan arbeta i stegen och tillfriskna från medberoende. Antingen parallellt med att den nära kära själv jobbar i stegen, eller om den inte kommit så långt än.
Jag hoppas att utvecklingen fortsätter framåt, att beroendesjukdomen accepteras som kraftigt utspridd över vårt land, och att skamettiketten sakta men säkert gnuggas bort.

Det viktigaste med stegarbetet är insikten om att jag inte är ensam, och att jag inte kommer att reda ut min beroendesjukdom på egen hand.

måndag 21 februari 2011

Lämna inget åt slumpen


Som beroendeperson behöver jag vara förberedd varje dag. Jag behöver ha tänkt igenom hur dagen ska se ut och planera mina måltider. Jag har inte råd att lämna något åt slumpen. "Tråkigt!" tänker en del, "jag vill ju vara spontan!". Det är vad vi kallar "röda hund" som talar. Den röda hunden är beroendesjukdomens manipulativa röst som viskar i örat på oss beroende; "Du är normal, du kan äta precis vad du vill.", "Kom igen nu, du har ju förtjänat den här kakan", "nu när du ändå börjat äta godis kan du lika gärna fortsätta". osv. Den röda hunden ska ligga still i sin korg. Och det gör den, om du är bestämd.
Resultatet av att jag som beroende skulle kunna vara spontan med maten en dag, är med all säkerhet negativt och i värsta fall starten på ett återfall. Jag har inte råd att låta slumpen avgöra om jag ska få i mig den maten som jag kan äta, eller om jag ska bli "offer" för omständigheterna efter som "McDonalds var det enda som fanns i närheten". Det är varken tråkigt eller ospontant att planera maten, det är ett av mina viktigaste verktyg för att fortsätta leva abstinent. Och det är roligt! Det är en kick att gå och lägga sig på kvällen och känna yes - jag klarade av den här dagen och det gick enkelt!
Känslan av att allt i livet kopplat till mat är en kamp kommer nämligen att gå över. Det känns så i början, och det kan hålla i sig ett tag, men snart kommer befrielsekänslorna mer och mer, ju längre du håller kvar vid dina goda vanor.
Idag ska jag äta lunch ute, jag har ett möte med ett företag som ska presentera sin verksamhet. Jag har aldrig träffat personen förut, och jag vet inte hur han kommer att reagera på min matvåg. Men jag ser det som ett spännande tillfälle att kanske få dela kort om min beroendesjukdom, och på så sätt möjligen så ett frö i honom. Men det får tiden och tillfället utvisa.

söndag 20 februari 2011

Att identifiera fienden

Jag är projektledare till yrket och det har sina effekter även på mitt privatliv. Jag gör gärna att-göra-listor över det som ska hända en dag (exempelvis en söndag som denna), jag hittar gärna rutiner och processtrukturer även privat, på ett sätt som jag arbetar på, på jobbet. Målbilder, att sortera intryck och att prioritera är en naturlig del av mig.
Gällande den dagliga hanteringen av min beroendesjukdom så faller även det in under mitt sätt att förhålla mig till livet genom "projektledar-påverkad" hantering. Det handlar mycket om resultat. På jobbet ska jag kunna påvisa och bidra till goda resultat. Även privat vill jag naturligtvis vara genomsyrad av goda resultat. Vad gäller beroendesjukdomen har just strävan efter resultat ibland sinkat mig, eftersom jag inte tillåter mitt tillfrisknande att ske organiskt och i sin egen takt alla gånger, utan det kan bli forcerat och påtvingat. Jag vill ju så gärna se resultat.
I början, när jag lade om kosten och började tappa i vikt, var resultatet en viktig morot och något som fick mig att orka fortsätta. Min tävlingsmentalitet slog in positivt och jag tappade kilo efter kilo, centimeter för centimeter, och kunde mäta resultat.
Idag, fem år senare, har vikten sedan några år stabiliserats och mitt aktiva arbete med att leva i ett ständigt tillfrisknande har ersatt målbilden. Det handlar inte om kilon längre, det handlar om att hitta och använda verktyg för att hantera min sjukdom. Inte bara för att överleva, utan för att leva livet.
Men min strävan efter resultat och riktning har inte mattats. Det ligger på något sätt i mitt DNA, känns det som. Därför har det de senaste åren varit viktigt för mig att identifiera fienden. Vem för jag kampen mot? Vem är ansvarig för att det är som det är? Är det livsmedelsindustrin/sockerindustrin som så kallsinnigt tjänar mängder med pengar på människors beroenden? Är det sjukvården som vilar på gamla metoder som inte seriöst adresserar beroendeproblematiken utan helst behandlar med psykoterapi och piller? Är det handeln som proppar sina butiker fulla med sötsaker och halvfabrikat? Är det regeringen som inte förstår att de måste beskatta socker? Mot vem ska kampen föras? Vem ska ställas till svars?
Svaret är; ingen av dessa. Det finns ingen fysisk fiende, varken person eller institution. Fienden finns inom oss. Fienden är attraktiv och charmig, den vackraste av väsen och på samma gång illaluktande avgrundsmanipulerande och dödlig. Fienden är beroendet. Och kampen sker inte utanpå, den sker på insidan hos varje beroendeperson. När beroendet behandlats och jag arbetar med mitt tillfrisknande, då kan jag vara ett ljus för andra. Bit för bit, delseger för delseger. Sakta men säkert kan samhällen och folkslag förändras.
It's attraction - not promotion.

lördag 19 februari 2011

Strålande solsken och bilagan GI & Hälsa



Vaknar upp i ett soldränkt vinter-Trosa och det är helt vindstilla. Det är bra det, eftersom det är 15 minusgrader ute...=)
Jag är just nu inne i en fas där saker och ting känns stabilt och bra. Antagligen beror det på att jag upplever balans på mina olika livsdelar; relationen med min man, arbete/karriär, vänner, fritidsintressen, kost, träning, återhämtning/vila och andlighet.
Våra liv består av dessa delar och när de är i obalans märks det tydligt. Oro, rastlöshet, obefogad eller svårdefinierad stress, ibland svårare ångestkänslor, upplevelse av otillräcklighet, rädslor, ilska, aggressioner och tomhet. Obalansen tar sig olika uttryck i oss eftersom vi är olika personligheter. Ibland reagerar vi på sätt som är ovanligt för oss. En person som "aldrig gråter" gråter helt plötsligt floder, en person som sällan tappar tålamodet får ett raseriutbrott som drabbar intet anande familjemedlemmar eller arbetskamrater.
För att det ska gå så långt som till mer eller mindre okontrollerade utbrott eller reaktioner, måste flera av våra områden befinna sig i obalans. Vi klarar av att det stormar på ett eller ett par områden utan att marken under våra fötter skakar. Det är nästan ett normaltillstånd att något område är lite utmanande. Men om för många områden är osäkra på samma gång blir hela vår tillvaro otrygg och det tar på krafterna.

Så när jag nu upplever en djupare balans än jag känt på riktigt länge, är det naturligtvis en härlig känsla som jag vill vila i och njuta av. Det gör jag. Samtidigt får jag inte släppa garden vad gäller min beroendehjärnas manipulativa vilja att leda mig till fördärvet. Det vill den alltid, oavsett hur balanserad jag är. Blixtar från en klar himmel klarar jag mig utan och jag påminner mig själv om mina verktyg för att en dag i taget, varje dag, välja tillfrisknande.

PS. Den 29 mars är jag med i Expressens bilaga GI & Hälsa.

fredag 18 februari 2011

Omvälvande dag med härlig avslutning på Restaurang Bomans i Trosa


Det har varit en avslappnad och intensiv dag på samma gång. Mestadelen av aktiviteten har skett i mitt huvud och det har varit bra. Min mentor är här och vi pratar om livet, beroendesjukdomen, framtiden och mycket glädje.
Det har också funnits gott om tid att gå igenom mitt bokmanus, och det är tacksam hjälp. Att bolla innehåll, fokus, uppdelning och syftningar betyder mycket och det är spännande att känna att "poletten" ramlar ner när jag får ett bredare perspektiv. Det är lätt att bli närsynt när jag jobbar med ett manus i två år utan externa ögon.
Vi har avslutat med en trerätters och musikunderhållning på restaurang Bomans i Trosa, en helt underbar restaurang med mycket personlighet. Jag hörde av mig i veckan och beställde lågkolhydratkost och vi fick riktigt god service ikväll. Viktoria Tolstoy med band stod för riktigt bra underhållning.
Dagens inlägg kommer ovanligt sent på dagen, det har helt enkelt sprungit iväg idag.

För mig har detta varit en av de absolut bästa dagarna på väldigt länge.

torsdag 17 februari 2011

Ärlighet - ett svårt men oerhört effektivt verktyg

Ordspråket "Ärlighet varar längst" må vara slitet och gammalt, men det innehåller en hel del substans och är en guldgruva för oss som är beroende.
Ärlighet är en personlig egenskap. En ärlig person är en person med en stark benägenhet att berätta sanningen. Ärlighet betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd. (Enligt wikipedia) .
Varar. Består. Finns kvar länge. Ständigt förekommande. Pågående. Något som är att lita på.
Längst. Det mest uthålliga. Det som segrar. Det som når ny mark där ingen annan varit.
"...en stark benägenhet att berätta sanningen". Det är inte kravfullt, det är en benägenhet. Att vilja berätta sanningen, att vilja ställa allt till rätta igen. Att ha en inre drivkraft att reparera eventuella skador, eller att försöka förebygga sådant som jag ser är på gång som kan vara negativt för någon annan, eller för mig själv.
Ärligheten är både yttre och inre. Den riktas mot min omgivning, men måste också riktas inåt, in i mitt eget hjärta och förstånd. Ärligheten måste bo in sig i mig själv innan den kan fungera utåt. Jag måste göra en ärlig inventering av mitt eget liv, och systematiskt arbeta igenom det som kommer fram. Den inventeringen innefattar alltid en yttre ärlighet, att prata med människor omkring mig som jag som en effekt av mitt beroende har skadat på olika sätt. Först när jag ber om förlåt, och lyfter fram skammen till ytan, kan jag lägga den bakom mig och vara fri. Så länge det inte sker på bekostnad av personens egen trygghet (genom att exempelvis berätta saker som kan skada personen) så är det en väg mot fortsatt tillfrisknande och stabilisering av beroendesjukdomen.

Det är en pågående process. De som lever närmast oss blir naturliga ärlighets-mottagare. Min man är den som får veta mest. Men det har alltid, varje gång, börjat med att jag själv förlikat mig med tanken, att jag är ärlig med mig själv och inser att jag varit eller är inne på fel spår, och jag måste byta spår, snabbt.

Ärlighet är motsatsen till egoism, livgivande istället för destruktivt.

onsdag 16 februari 2011

Unik bränsleblandning - att våga gå över gränserna

Det finns en mängd "detta-kommer-att-förändra-ditt-liv"-dieter och metoder att botanisera bland. Särskilt populärt är det inför och efter jul och nyårshelgerna, eller innan och efter semestern. Men de senaste åren känns det som att det är ett konstant behov från marknaden (alltså vi konsumenter) att bli matade med dessa dieter och metoder, eftersom det är en strid ström av omslag på tidningar och annonser med fokus på hur just du ska gå ner fem kilo på tre veckor, eller fyra cm smalare på bara 3o minuter. Vissa av dessa uppmaningar känns helt ouppnåeliga och tagna ur luften för att sälja lösnummer. Andra är bättre underbyggda med exempel på "riktiga" människor som testat just den utvalda metoden och lyckats, framgångsrikt. Just dessa vanliga människors framgångssagor verkar vara extra motiverande för oss att ta tag i våra egna liv.

Att jag äter lågkolhydratkost är det nog ingen som läser den här bloggen som missat. Det finns flera metoder och dieter som utgår från lågkolhydratkost som GI, LCHF, Atkins, etc. De har olika förhållningssätt till fett, protein, mängder, faser och frekvens. Det är lätt att svälja budskapet - att det bara finns ett RÄTT sätt att göra det på. Det gör i sin tur att ganska likartade metoder och dieter kan kommuniceras som att de är helt unika och väldigt olika alla andra alternativ. Detta fenomen är inte proaktivt för lågkolhydratrörelsen i stort - det blir som inbördeskrig eller gruff inom det egna laget, medan motståndarna (du får själv lägga in vilka du vill) står och tittar på och i värsta fall hånar "vårt" lag eftersom våra interna meningsskiljaktigheter tar all energi. Det yttre hotet, om jag får kalla det så, får i vissa lägen härja fritt medan vårt lag är fullt upptagna med smådetaljer som inte är så väsentliga i det stora hela, som den energi och tid den tar i anspråk.

Vi är unikt sammansatta som människor och vi har en unik bränsleblandning. Olika delar av lågkolhydratrörelsen fungerar för olika typer av människor. Men i det stora hela, de stora penseldragen är liknande för alla. Jag tror att det är viktigt att vi konsumenter hittar vår väg genom djungeln av metoder och tips. Allt fungerar inte för alla. Du måste hitta vad som fungerar för dig.

tisdag 15 februari 2011

Tre månader - en vana?

Idag är det tre månader sedan jag började med matplanen jag går efter nu. Det innebär att jag väger allt jag äter enligt en plan som jag fått från Marielle Hjälmedala (marielle@valet.se) på VALET. Jag var oerhört skeptisk innan jag började, men redan efter några dagar/veckor kändes det som att mitt liv var förändrat. Läs ett inlägg från december om det här.
För de av oss som har problem att avgöra mängder när vi äter (jag åt tidigare alltid mer än min make både till lunch och middag, trots att jag väder 20 kg mindre och är 15 cm kortare) eller som misstänker att vi äter för ofta, då är matplanen en fantastisk hjälp i vardagen. Jag äter det jag ska och inte mer. Det är inte upp till diskussion eller tanke, jag vet precis när jag ska äta, och hur mycket.
Att planera maten är inte heller svårt alls. Jag har haft med vågen på så väl Grammisgalan som flygplan, tåg och bussar. På restauranger ber jag bara om en extra tallrik och väger det jag ska ha och lämnar resten.
Livet har blivit annorlunda de tre senaste månaderna, och jag är övertygad om att jag klarade jul, nyår och Indien-resan så bra som ja gjorde - just på grund av matplanen.

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans dag - glädje eller fälla

Idag firar vi kärleken, och visar kanske extra mycket uppskattning till de omkring oss som vi älskar. Den cyniske kanske menar att Alla hjärtans dag precis som jul och påsk, Halloween och midsommarafton bara är en kommersialiserad produkt, långt från ursprungstanken med själva högtiden (i alla fall jul, påsk och midsommar). Hur som helst, handeln gör allt den kan för att få oss att köpa så mycket relaterade produkter som möljligt, och konsumera så mycket relaterade som möjligt. Marabous chokladhjärtan står pallvis på bästa plats på ICA och Coop, rosa-röda skyltar med uppmaningar att visa vår käraste extra mycket uppskattning - allra helst genom choklad och godis - har fullkomligen tagit över på reklamplatserna, i alla fall där jag bor. För de av oss i gruppen sockerberoende som kämpar med abstinensen är mitt bästa tips - tänk en dag i taget. Om det känns för långt, tänk en timme i taget. Du kan äta vad du vill, när du vill, men inte innan lunch. Eller, inte den här timmen. Du är inte ensam. Det finns fler som upplever det du upplever och som gärna vill finnas som stöd för dig. Ett av de bästa sätten att hålla sin abstinens är att prata med andra beroende, att göra service och finnas till hands för någon annan. Det häftiga inträffar, du flyttar fokus från din egen situation (din egen eländighet som det kan upplevas som ibland) och får vara ett verktyg, en hjälp för någon annan. Att flytta perspektivet från mitt själviska jag, som kräver uppmärksamhet, som kräver belöning och bedövning i form av vår drog - till mitt osjälviska jag, som utan att kräva något tillbaka finns till hands för den som behöver, för den som kämpar med sin egen abstinens.

Idag blir det varken chokladhjärtan eller godis till maken, det blir blommor och en present han kan ha glädje av, längre än chokladen skulle givit.

söndag 13 februari 2011

Att åldras.


Varje generation har sina funderingar. Att åldras är inte exklusivt för medelålders och äldre, alla människor åldras ju från födseln och framåt. Att märka att kroppen ändras, att den svarar olika på träning när den är 30 eller 40 än när den var 15, att rynkor kommer smygande, kanske gråa hår sakta men säkert börjar ge sig till känna. Förutom de fysiska attributens förändring sker kanske den största utvecklingen och föråldringen av oss rent mentalt. Världen är inte lika svart och vit vid 35 eller 50 som den var när vi var 14 år. Livet har givit oss både salta och söta markörer, filat till våra trubbiga kanter och lappat ihop oss när vi skadats. Varje åldersintervall har sina utmaningar. Experiment vi pysslar med i tonåren kan ha avfärdats eller permanentats till vanor när vi blir vuxna. För de av oss som varit aktiva i vårt beroende sedan barnsben, kan utmaningen att leva abstinenta och i tillfrisknande som vuxna vissa dagar upplevas som ett gigantiskt monster som vrålar oss i ansiktet. Ett monster försöker skrämma oss tillbaks till destruktiva vanor. Men monstret blir så stort som vi gör det. Det är egentligen som en mus framför en ficklampa vars skugga på väggen blir monstruös, men som i verkligheten är ett lätt motstånd.
Vår kosthållning påverkar vårt åldrande. Ett kort men intressant inlägg om det här. Förhoppningsvis kommer fler och mer djupgående forskning på området hur kosthållning i allmänhet och socker i synnerhet påverkar vårt åldrande. Jag är övertygad om att påverkan inte bara är fysisk, och det vore spännande med forskning som analyserar den mentala påverkan som vår kosthållning har.

lördag 12 februari 2011

Tillför friskdaktorer

Jag vet att jag pratat om det förut, men det tåls att upprepas . En viktig, viktig del i tillfriskandet från beroendesjukdomen, att klara av att leva abstinent, är att kontinuerligt tillföra friskfaktorer. Vilka dessa faktorer är, varierar kraftigt från person till person. Men det handlar om att göra saker som tillför positiv energi, lugn, kraft, inspiration, hälsa, osv. För mig är just att röra på mig en viktig friskfaktor. Jag har förmånen att bo så till att jag har nära både till längdskidåkning, skridskor på fjärden utanför knuten, simhall och gym. Jag prioriterar att träna med personlig tränare en gång i veckan. Visst, det kostar en del, men det ger så mycket tillbaks. Jag avstår hellre något annat för att ha möjlighet att göra det. Det hjälper mig också rent mentalt att hålla maten i schack, eftersom träningen blir meningslös om jag inte tar hand om mig resterande 6 dagar i veckan. Idag har vi åkt längdskidor i strålande sol på vackra vinteråkrar. Jag ska nu om bara en liten stund gå iväg till min grannes butik och mottagning. Hon kombinerar en klädaffär med massage och hon erbjuder floating. Jag har aldrig testat. Jag ska få massage och antagligen även en floatingupplevelse. Massage är en annan favorit-friskfaktor. Jag gillar SPA-konceptets fyra delar; mat, träning, beröring och vila. Alla dessa fyra delar i balans = bra förutsättningar för tillfrisknande.

fredag 11 februari 2011

Kirurgi angriper symptom, inte grundproblemet


Läste som så många andra artikeln i Veckans Affärer här om dagen, om "fetmabomben" som beskrivs som en potentiell miljardindustri för läkemedelsbranschen. "Tills fetmans motsvarighet till Losec är tillgänglig på marknaden är gastric bypass lämpligt" kan man grovt säga var kontentan av artikeln. I början beskrivs en kvinnas förhållande till mat, och hon pratar både om missbruk, ångest och begär. Men sen tappar artikeln kontakten med grundorsaken - beroendet - och går in mer på hur det handlar om att vara motiverad och att kirurgi kan vara ett sätt ur fetman.
Jag mailade journalisten och tackade för en intressant artikel, och påpekade ovan. Lösningarna som presenteras i artikeln bearbetar symptom och effekter av en beroendesjukdom, de tar inte itu med grundproblematiken. Därför lyser också tillfredställande, långsiktiga resultat med sin frånvaro. Även om vissa metoder är mer framgångsrika än andra, kommer en beroendesjuk person inte att kunna ta sig ur sin problematik enbart på motivation. Det krävs en avgiftning i första steget, och en långsiktig biokemisk reparation av den sjuka beroendehjärnan som blivit skadad. Hur vi blivit skadade (biologiskt och/eller socialt) skriver jag mer om här. (i det inlägget pratar jag också om en märkning på sötsaker i stil med märkningen av tobak. Något som blivit dagsaktuellt igen efter en artikel i läkartidningen om punktskatt på socker och en "söt skatteväxling".)
Gastric bypass kanske är lämpligt som en av flera åtgärder, men om inte beroendet också adresseras, kommer ingreppet inte att vara en långsiktig och varaktig lösning. Hjärnan är ju inte "opererad" utan fortsätter att skicka samma signaler från beroendecentrum. Den säger väsande "jag måste ha socker för att överleva."

Journalisten svarade kort och tackade för min kommentar.

torsdag 10 februari 2011

Denna dag, ett liv.

Det tog två och en halv timme att komma hem i snöstormen. Trosabussen trygg och säker som vanligt, även om det gick långsamt. Stockholms centralstation var fullbelamrad med människor som svor och lade pannan i djupa veck eftersom växelfel vid Stockholms Södra orsakade enorma trafikproblem för alla som skulle hem. Men Pressbyrån, Coffe Shop och de andra fiken runt om på stationen gick på högvarv. Det är precis som att människor i allmänhet unnar sig fika, när tillvaron kommer på kant. I den svåra stunden av försening, så kommer även en "normal" människa som inte har en beroendementalitet in i "jag -förtjänar-det-här"-läget och smäller i sig mer fikabröd än planerat. De av oss som har access till SJ Lounge behöver inte ens betala för fikabrödet, det står uppdukat, inbjudande och erbjuder i alla fall en gnutta tröst i väntan på tåget eller i värsta fall ersättningsbussen. Det går åt många kakor på en dag i loungen, i dessa förseningstider. "Jag ska aldrig mer åka tåg" hörde jag en kvinna säga till en kollega. Hon har uppenbarligen fått nog och ska ändra på det. Sen att hon verkade vara resande säljare med tåget som primär arbetsplats, var där och då av sekundär betydelse för henne.
Parallellen till oss beroende som när vi är aktiva säger "jag ska aldrig mer äta godis!" eller "jag ska aldrig mer äta maränger" eller kakor, eller glass, eller vad det nu är vi för stunden tycker vi fått nog av just då, är inte särskilt långsökt. "Aldrig mer" är för svårt, för stort och för ogreppbart. Ingen människa på jorden klarar av "aldrig mer".
Däremot - bara för idag. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte idag. Och när "vad-jag-vill"-produkter av negativ sort går över till "vad-jag-vill"-mat som faktiskt fungerar med den matplan som är aktuell, då är friheten inte långt borta. Då släpper spänningarna i axlar och huvud, och luften i lungorna tycks mer syresatt än tidigare. Dimman lättar. Då kan jag äta vad jag vill, när jag vill, idag. För det matchar mina upparbetade vanor och sunda, tillfrisknande vilja.

onsdag 9 februari 2011

Testing, testing. "Gilla" på Facebook.


Jag har lagt in funktionen "Gilla" under varje inlägg från och med nu. Letar fortfarande efter hur jag kan lägga in en övergripande "Gilla"-knapp på sidan av textflödet. Tips mottages varmt.

En sjukdom - flera utlopp

Det tåls att upprepas. Beroendesjukdomen är en. Den är ett fysiskt tillstånd som påverkar den sjuka personen fysiskt och som ger psykiska effekter. En somatopsykisk sjukdom. Vi hör oftare begreppet psykosomatiskt - alltså en psykisk belastning som till slut får fysiska konsekvenser. Och flera av oss har trott, och kanske till och med fått diagnoser, som menar att våra "problem" har att göra med psykisk instabilitet av olika slag. Om vi bara börjar må bättre, så kommer det där med maten, alkoholen, spelet, eller vilket utlopp vi nu har, att ordna sig på köpet. Inget kunde vara mer fel. Det absolut viktigaste för ditt tillfrisknande är kunskapen om din sjukdom. Om du inte har identifierat fienden - hur ska du kunna lägga en strategi som är framgångsrik? Om du inte vet hur din kropp rent biokemiskt fungerar - hur ska du kunna använda rätt verktyg? Det är som att försöka hamra med en såg, eller såga med en skiftnyckel. Omöjligt eller i alla fall riktigt, riktigt svårt och energikrävande, och det blir inte särskilt snyggt.
Beroendesjukdomen är en. Utloppen varierar, och många av oss har fler än ett. Det gäller att börja med det viktigaste, det mest dominerande eller mest destruktiva. (Oftast hänger allt ihop och du kan enkelt peka på vad som är värst.) Tillfrisknandet sker i flera faser, men den första handlar om ren och skär avgiftning. Den är väldigt tuff och du behöver stöd och support för att klara den. Din verktygslåda behöver vara aktiv och kontakter med andra som gått före är avgörande anser jag. När du väl fått ut giftet ur kroppen, vilket det än är, kan du börja jobba på ditt långsiktiga tillfrisknande.
Utloppen kan delas in i substansberoende och processberoende. Substansberoende kan vara alkohol, droger, tabletter, socker, mat, osv. Processberoende kan vara shopping, spel av olika slag, sex och relationer, jobb, osv.
För min del är socker - eller allt som min hjärna uppfattar som sött - mitt primärutlopp. Arbete är mitt sekundärutlopp, som jag sakta men säkert börjar adressera. En viktig princip är att alltid ta det viktigaste först, och att ta det lugnt. Jag har ett liv som ska levas, och allt händer inte över en natt. En dag i taget.

tisdag 8 februari 2011

På väg hem

Jag är helt slut. I eftermiddag/kväll har vi haft första utbildningstillfället på IHM Business School, och det känns jättebra. Väldigt många intryck. 80 personer i klassen, 40 personer i "halvklass". Spännande människor med intressanta bakgrunder och positioner. Det gick bra att äta medhavda matlådan, det var några andra som också hade med sig. Det var lite tidigt att äta middag kl 16.30 vilket känns nu, när jag sitter på bussen på väg hem snart halv nio. Jag har ett mellanmål kvar att fördela idag, så det blir lagom med något litet nu när jag kommer hem. Det fanns inget naturligt tillfälle för mig att berätta om min beroendesjukdom idag. Vi är så många, och det är svårt att överblicka allt. Jag känner ingen brådska, och inte heller något hot. Skulle någon vilja bjuda på något som inte jag äter, får jag adressera det då.

Jag kunde inte hindra mig själv från att tänka på statistik, där jag satt i klassrummet. Utan att ha exakta siffror, så finns det mycket att säga om en grupp med 80 personer. Att det finns ett antal som är som jag, som har en beroendesjukdom. Utloppen ser antagligen olika ut. Alkohol, kanske narkotika, tabletter, socker som jag, spel etc. Det finns de i gruppen som har panikångest. Det finns människor med relationsproblem. Människor med kass självförtroende. Det finns mytomaner. Narcissister och egoister. Det finns de som har stora ekonomiska problem. Statistiskt går det att säga mycket. Och det finns ju mängder med positiva attribut hos mina klasskompisar också. De som är nykära. De som haft ett ekonomiskt superår 2010. Det finns de som är fantastiska mammor och pappor. De som är månadsgivare till Amnesty eller Cancerfonden. De som alltid ställer upp. Jag ser fram emot att lära känna klassen, och kanske komma innan för skalet på någon eller några.

Att jag är helt slut kanske inte enbart beror på 6 intensiva uppstartstimmar på kursen, jag tränade på gymmet med min PT i förmiddags också, och det börjar kännas i kroppen nu. Jag hade en naiv tanke att jag skulle kunna sammanfatta dagens föreläsning på bussen hem, men jag har inte energi till det. Just nu längtar jag bara till sömnens intåg.=)

Utbildningsstart - del av en ny grupp


Idag ska jag börja på en IHM-utbildning som heter "Business Management". Varje tisdageftermiddag till och med maj är det lektioner. Denna terminen utgör en fjärdedel av en DIHM - Marknadsekonom, och jag har valt inriktningen ekonomi. IHM har flera inriktningar; marknad, ledarskap, projektledning och ekonomi. Jag befinner mig i ett skede i mitt yrkesliv där jag har behov av att stärka den affärsmässiga och strategiska ekonomiska kunskapen, för att vara bättre rustad inför befintliga och kommande projekt. Det ska bli väldigt, väldigt spännande att få sätta sig på skolbänken igen och vara student, om än på deltid. IHM bygger flera av sina utbildningar på att de som studerar är yrkesverksamma samtidigt, något som passar mig perfekt.

Dagens första lektion innebär också en ny grupp som jag ska bli en del av. Vi är en stor klass som kommer att delas in i halvklass. Eftersom vi är i skolan mellan 14.00-20.00 så kommer jag att ha med mig matlåda med middag varje tisdag. Det är alltid lite speciellt att komma in i en ny grupp som man ska umgås med på en viss nivå under en längre tid. Det är spännande att möta nya människor från olika sammanhang, men det är också en något bräcklig promenad i ovisshet för mig innan jag känner mig trygg. Det är fullkomligt normalt, vi fungerar så som människor. Tidigare erfarenheter säger mig att jag ska vara rak och ärlig gällande min beroendesjukdom från början, om frågan kommer upp. Jag har alltid varit mest förtjänt av att informera min omgivning. På så sätt gör jag dem till passiva positiva gisslan, eftersom jag inte kan falla tillbaka i aktivt beroende inför dem, om de vet att jag inte äter kolhydrater. Jag kommer inte heller att behöva ursäkta mig när det bjuds på fika, eller något ska firas etc. De vet från början vad som gäller. Vi får se när tillfället ges, men jag skulle tro att det kommer att bli inom de kommande veckorna.

måndag 7 februari 2011

Måndag och matlåda

Sitter på Trosabussen - en direktbuss som går 13 ggr per dag till och från Stockholm direkt till Trosa. Det underlättar verkligen för oss som pendlar. Tågen går ju också, men det har varit lite si och så med det även den här vintern. Imorse gick vi morgonpromenad i ottan innan frukost, det är verkligen en skön start på dagen. När solen sedan börjar titta fram över fjärden och ge härliga färgnyanser till morgondimman, börjar jag vakna riktigt ordentligt.

Idag ska jag jobba från ett av de företag som jag har uppdrag hos, Hansen Event & Conference.
I eftermiddag ska jag träffa Evenemangsavdelningen på Stockholms stad, som jag också har uppdrag för. Jag har en plan att mer frekvent ha med mig matlåda till jobbet. Vi har rutinen när vi lagar mat att vi alltid lagar lite extra, så jag kan göra matlådor. Jag utgår från de mängder som jag ska ha i min matplan och på så sätt behöver jag inte väga maten när jag tar en låda. Jag har förberett en grönsakslåda som jag väger hemma. Idag blir det hemgjorda lammfärsbiffar med en god sås och wokade grönsaker. Jag vet oftast på morgonen om jag har lunchmöte eller inte, och då kan jag planera genom att ha med mig låda.

Jag kan förstå de som tycker att lunchen är enda möjligheten att komma ut och då lite luft, det är den vanligaste anledningen för människor att inte ha med sig matlåda, upplever jag. Men för min del är det inte så, eftersom jag sällan sitter på ett och samma kontor en hel dag. Jag får mina promenader till och från tunnelbanan/bussen/tvärbanan/tåget ändå. De ekonomiska aspekterna blir ju tydliga, det är dyrt med lunch i Stockholms innerstad.

Jag känner att jag är inne i en period där allt ställs lite på prov. Det har gått bra länge nu, och tankar som "jag är nog normal trots allt" smyger sig på. Tankar på att testa mat som jag inte vanligtvis äter kommer oftare just nu och det känns oroväckande. Om jag inte haft min matplan vet jag inte hur det skulle gått. Nu kan jag varje dag, varje måltid, lämna över det jag äter och bestämma mig för att jag fått i mig det jag ska och så är det bra med det. Jag hoppas och vet egentligen innerst inne att detta är en övergångsperiod, ju längre jag håller fast vid de principer jag lagt upp, desto svagare blir den manipulativa rösten som vill lura och förföra mig tillbaka till missbruk. Jag tar en dag i taget, en timme i taget om det behövs.

söndag 6 februari 2011

Fantastisk vinterdag - dagens tankar


Ett underbart sätt att börja en helgmorgon är en god frukost och en lång powerpromenad. Det gjorde vi idag och det känns redan som att den här dagen blivit så bra den kan.
Just nu fokuserar jag mycket på friskfaktorer. Jag vill tillföra så många friskfaktorer jag kan i mitt liv, det hjälper mig att hålla balans och fokus på mitt pågående tillfrisknande. Promenader, träningspass, meditation, en god bok, att sortera papper eller rensa en garderob. För mig finns många aktiviteter som adderar till mitt tillfrisknande. Min utmaning är att stanna upp och inte göra någonting. Jag är ju projektledare till yrket och gör gärna allt till små eller stora projekt. Min utmaning är att slappna av och bara vara. Jag blir bättre och bättre på det, men i början är det som om det kräver mer energi av mig att försöka att inte göra någonting, än att aktivera mig. Lite motsägelsefullt.=)
Jag märker att Indien-resan verkligen gav mig ny energi och ett lugnare tempo. Jag har fått ladda batterierna och kunnat släppa många av tankarna på jobb och saker som ibland tenderar blockera min kreativa ådra. Jag mår väldigt bra när jag får tänka fria tankar och drömma om framtiden. Vad vill jag, vart är jag på väg, vad är viktigt för mig? Jag har börjat nysta i några nya trådar som det ska bli spännande att se hur det utvecklas. Jag har de senaste fem åren förstått att allt inte handlar om karriär, för mig handlar det om att leva ett liv som jag mår bra av och utvecklas i. Jag vill utveckla sidor av mig som är rent hobbybetonade, eftersom tillfredsställelsen av att se ett intresse utvecklas påverkar hela mig, och ger kraft både in i yrkeslivet och privata relationer. Jag tror inte att vi har vattentäta skott mellan yrkesliv och privatliv, oavsett om det är negativa eller positiva händelser som inträffar i någon av delarna. Vi är EN person och allt som kommer in kommer ut. När jag föreläser i Projektledning eller Ledarskap brukar jag presentera följande ekvation:
FRAMGÅNG = hårt jobb + flyt.
Den som jobbar hårt kommer att få flyt. Du måste ha tur ibland. Vad är då framgång? Vi laddar alla det ordet olika. För mig är framgång balans. Balans mellan yrkesliv och privatliv. Balans med min tid. Balans med maten. Balans i min utveckling. Balans i ekonomin. Balans.

lördag 5 februari 2011

Lördagsmys

Ikväll är det Melodifestivalpremiär, och det ska bli roligt. Jag känner flera medverkande både på och bakom scenen under dessa kommande 6 veckor och det är alltid kul att tippa vilka som kommer till final, och hur det går där. Ikväll är det svårtippat, personligen hoppas jag på Pernilla Andersson. Danny verkar vara given, men sådant är alltid svårt. Kommer du att titta? Har du någon favorit på förhand? Dessa dagar är jag så tacksam över att jag lever med en man som inte äter skräpmat och lördagsgodis. Vi har laddat med hemgjorda lammfärsbiffar och en god sparrisförrätt. Till TV:n blir det en grädde/bär-dessert som är en favorit. Men först bubbelbad. =)

fredag 4 februari 2011

Bilder från Indien

Se ett urval av alla bilder vi tog i Indien här.

Skönt att vara på hemmaplan igen. Vi gick morgonpowerpromenad imorse - en härlig friskfaktor. Jetlagen är ganska tydlig, supertrött på kvällarna och överpigg på morgonen. (Åt rätt håll i alla fall). Jag är lite orolig för bakslag. Det har gått bra hela resan, och hela vägen hem. På ett sätt skönt att slappna av, men samtidigt viskar manipulativa rösten (röda hund) att jag förtjänar det där och det där. Jag vet så väl att jag inte ska lyssna på lögnerna, men de är alltid förtäckta som mjuka smekningar som låter hur vettiga som helst. Det bästa jag kan göra är att avslöja dem. När de kommer fram i ljuset känns stanken lång väg. Det är inte alls som det verkar. Lögnerna skadar och förgör.
Jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte idag.

torsdag 3 februari 2011

Hemmaplan + 20 000 besök!

Klyscha? Borta bra men hemma bäst. Ingen klyscha för min del. Jag älskar vårt hem, vår stad, omgivningarna. Till och med kylan kändes fräsch när vi tog en promenad i solnedgången...=) Det är underbart att vara hemma igen. Resan hem gick bra med all mat, inget krångel i någon säkerhetskontroll. Jag hade svårt att få till grönsakerna från Indien i mina matlådor, och tackar min lyckliga stjärna för att det var just grönsaker som det fanns gott om genom flygplansmaten. Jag fick ihop mina måltider på ett jättebra sätt.
Nu är vi hemma igen, i princip färdigupppackade, och har ätit en god tvårätters. Vi är trötta båda två, vår indiska klocka är 23.30 nu och vill få oss att sova. Men vi ska orka lite till för att börja få bukt med jetlagen.
Jag ska jobba hemifrån imorgon, blir skönt.

En annan mycket speciell händelse idag är att min blogg har haft fler än 20 000 besök sedan starten 12 mars 2009! Jag är stolt och glad över alla dessa besök, och vill verkligen passa på att tacka alla er som läser, och alla er som också kommenterar. Jag ser ingen ände på mitt bloggande, det är ett värdefullt verktyg för mig i min strävan efter att fortsätta tillfriskna. Tack för att du gör det möjligt.
PS.Lite komiskt var det när min syster smsade att just hon var besök nummer 20 000=)

onsdag 2 februari 2011

Bara timmar kvar.


Vi ska ut och njuta av semesterns sista solnedgång och sedan äta middag på ett mysigt litet ställe som heter L'Orange. Ägarens fru är svenska, men det är också det enda svenska med stället. God traditionell indisk mat när den är som bäst. Får se om maken vågar sig på vindaloo igen (starkaste av starka maträtterna här).
Vi har nästan packat klart, bara det sista återstår. När vi kommer hem från middagen har vi ungefär tre timmar innan den privata transfern går mot flygplatsen. Då ska jag förbereda mina matlådor som jag ska ha med mig, och som jag innerligt hoppas går igenom kontrollerna, precis som de gjorde på nervägen.
Frukost, lunch och två mellanmål ska fördelas i små plastlådor (finns jättebra lådor på GRANIT). Det är primärt konserver som jag har med mig från Sverige som ska utgöra basen i måltiderna. Som en safe så vet jag som sagt att varmrätterna på båda flighterna ner faktiskt var "allergic to carbhydrates"-anpassade, och det känns hoppfullt om det nu skulle vara så att jag inte får med mig maten genom kontrollerna, trots intyg på svenska och engelska kring min allergi.
Håll tummarna! Goodbye India - hello Sverige och Södermanland.
Tack alla som följt och kommenterat mina inlägg under resan - det har definitivt varit ett värdefullt verktyg för mig i att hålla min abstinens. Nästa inlägg blir först imorgon seneftermiddag/kväll, när vi landat och kommit hem igen.

(Bild - förra gången vi åt på L'Orange)

tisdag 1 februari 2011

Snart tillbaka till verkligheten - osäkert?

Imorgon, sent på natten, kommer vi att påbörja hemresan.
Det är på ett sätt att befinna sig i ett vaakum, eller i alla fall på tryggare plats, för mig att vara på semester. Trots "fruktincidenten" så har semestern flutit på väldigt bra när det gäller mat och jag har inte känt sug eller påfrestningar egentligen alls. Eftersom det gått så pass bra, är jag nu lite orolig för risken för bakslag när jag kommer hem. Tankar som "jag har ju skött mig så bra, då kan jag ju..." är inte alltid långt borta. Mitt verktyg för att hantera det är att fortsätta på den inslagna vägen. Jag har en verktygslåda att använda, och gör jag det är allt väl. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte idag.